Känslosamma grejer. Mörbultad. Tryckte på ömma punkter.
Och det var precis det jag behövde också. Det är så jag utvecklas. Grejen är den att han sa bara snälla saker. Det är jag som är min största kritiker. Men jag vet inte vart dom rösterna kommer ifrån. Barndomen? Skolan? Familjen? Jag vet inte, men jag håller på att gräva i något som jag har aldrig gjort förr och jag vet inte hur jag ska ta det. Smälta det. Gå igenom det. Men jag måste och det är dags nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar